Är det möjligt att tala om en sak utan att hänvisa till dess motsats? Låt oss säga att vi talar om mörker. Förs inte våra tankar spontant till ljusare trakter då, som för att hitta ett mått att uppfatta mörkret med? Oftast hinner vi inte ens lägga märke till det motsatta universum som våra uppfattningar vilar på när vi nämner och betraktar saker. Vi rättar oss efter samtalet och låter de uttryck vi brukar (för att tala om världen) enbart nudda ytan till en oftast ogripbar verklighet. Att ta sig igenom konventionerna kräver sin tid och särskilda verktyg, som Thérèse Wigzells dova toner på en duk.

Kanske är det för att det spända tyget utgör ett konkret platt fält som magi uppstår. Oregelbundet lagd färg på en fasad, som annars är fri från mening, skapar djup. Vi är fullt medvetna om att duken bildar en vägg, ändå tar den våra tankar förbi det uppenbara, liksom en spegel. Men i rymden bortom ytan ligger inga färdiga berättelser, varken färdigtuggad mening eller något slags logik. Inte ens en målares dunkla tankar och sökandet som har lett till det du ser. Bara resultatet av dessa och det du själv har att lägga in. Ser du något ljus?

Jean Ploteau